Min första kärlek kom in i mitt liv när jag var runt 14-15 års åldern vid namn Philip. När jag träffade honom för första gången så kommer jag än idag ihåg hur jag fick det där aoutomatiska leendet, jag blev alldeles varm i kroppen. Han hade fångat mig vid första ögonkastet. Vi spenderade en lång och ganska fin tid tillsammans men ingenting var lätt med honom. Man kan säga att hela kärlekshistorian var ganska komplicerad och jag tänker inte gå in på den här. Efter en tid valde han att gå tillbaka till sitt "ex" vilket krossade mig. 'vi gick skilda vägar, pratade inte på flera år.... tills för två år sedan, då han steg in i min värld igen. Både han och jag visste hur mycket han hade sårat mig men vi kunde inte låta bli att vara ifrån varandra. Vi började umgås igen men jag hade alltid den känsla inom mig, en rädsla över att en dag lämnar han mig igen. Även nu hade vi något speciellt. Sen gick det över, sagan var slut. Klart att det tog i hjärtat då också men jag hade lärt mig att acceptera det.

Philip och jag är vänner idag även om vi inte ses och pratar så mycket med varandra så vet vi att vi har varandra att vända oss till. Han är också den personen jag alltid kommer ha med mig i mitt hjärta. och jag i hans hjärta.
Jag är jätte tacksam över att jag lärt känna honom, han har lärt mig mycket. Och jag önskar han all lycka man kan få.
Tack.