Sitter och tittar på programmet Sofias änglar. Handlar om en familj med sådan hemsk historia. Mamman i familjen har den där äckligt orättvisa och sorliga sjukdomen cancer. Hela familjen vet dessutom att mamma Elisabeth inte kommer få se sina barn växa upp. Jag hatar ordet cancer, vill knappt säga eller tänka på det. Jag kan knappt hålla tårarna tillbaka när jag tittar på detta avsnitt. Jag blir så påmind om min systers svåra tid och kamp emot cancern. Har nu levt utan henne i 4 år, sorgen och saknaden blir aldrig mindre men man lär sig att klara av den. Det jag är mest rädd över är att jag en dag inte ska komma ihåg henne, alla minnen, eller hur hon skrattade och log, jag är aprädd för det. Från den dagen då hon försvann har jag byggt upp en hög mur runt mig. En mur som har gjort mig till en kall och okänslig människa. Jag har inte på fyra år låtit någon komma innanför muren, jag har avvisat alla. Och det är inte förens nu jag försöker bygga bort det hårda runt om mig. Det är en kamp varje dag att försöka få bort denna jävla mur jag har. Jag är bara så jäkligt lättad över att jag äntligen insett att man som människa inte kan stänga in sig själv såhär som jag har gjort. Det skadar bara dig själv, vilket jag har fått uppleva när det gäller "förhållanden/träffa killar", vänner och såklart hälsan. Mycket har fått tagit stryk. 

Jag jobbar på mitt beteende och jag kommer framåt.