Ibland får man känna, idag känner jag. När jag äntligen får ta två steg framåt så förstörs allt och jag måste backa tillbaka till ruta ett. Jag ska göra allt i min makt för att jag ska klara av det här, jag ska trigga mig till max vilket kommer innebära att jag kommer få ge upp mycket. Jag ska klara det och allt kommer att lösa sig!

Herregud, folket runt om kring mig som jag har hängt/hänger med har vuxit så snabbt! En del förlovar sig, skaffar barn, bildar familj, har det stabilt och vet vad dom vill med sitt liv. Jag blir hela 22 år dett år och jag känner mig lite smått panikslagen, vad ska det bli av mitt liv? Visst jag har ett stabilt jobb, lägenhet och en underbar familj och vänner. Men är det inte mer än så? Jag vet att jag inte ska panika över detta krubblande men jag kan inte råför det när jag ligger tittar på idrottsgalan och käkar lightpopcorn för mig själv i min king size soffa som står i min rätt så förstora lägenhet för en pers.

Lite av det som simmar runt i mina tankar.

JANUARI





FEBRUARI





MARS




APRIL




MAJ





JUNI





JULI